Dessa tankar är något osorterat nedtecknade efter en sömnlös natt efter en helvetetsmatch mot Tingsryd.
Det har varit en tung säsong att vara Södertäljesupporter, och än är inte säsongen slut.
Jag vill börja med att klargöra, jag tänker INTE avgå. Jag tänker heller inte ta avstånd från laget/klubben/föreningen i mitt hjärta. Spelare, ledare, styrelse i SSK kommer och går men de människor som för tillfället tillhör "oss " får min villkorslösa kärlek.
Det betyder inte att jag accepterar eller ens tycker om allt jag sett på isen eller det som skett vid sidan av isen denna säsong. Men jag kommer aldrig att falla in i den kör av uttalanden såsom "spelarna vill bara ha sina feta löner" eller "dom pissar på oss fans med flit".Varje gång jag ser eller hör ett sånt uttalande dör en bit av mig, ja jag känner mig till och med personligen kränkt. Varför då kan man undra? Jo för tillskillnad vad många tror så finns det en människa bakom spelaren/ledaren/styrelsemedlem od. En människa som vill göra sitt jobb, som kom hit med intention att göra sitt bästa, en del kanske mer för sin egen skull än för klubben/föreningen. Men ändock så kom de hit för att de ville representera SSK. Det gör dom, i mina ögon, värda att få min SSKkärlek.
Det här med supporterkultur är också fascinerande, man måste liksom hata motståndare eller spelare som inte längre representerar den förening man håller på. Där faller jag nog långt utanför ramen men jag älskar inte mitt SSK mindre för det. Hur går det ihop? Inte alls säger många och det ger många rätt (tycker dom själva) att kalla mig/oss för saker som jag inte ens vill återge. Det värsta är när det kommer från folk som man trodde stod en nära.
Varje gång jag läser eller hör något personligt påhopp på spelare som baserar sig på deras agerande, så dör också något inom mig. För den som måste hantera det är människan inuti spelaren. Undrar om folk kan sätta sig in i hur det är att komma till sitt jobb och få höra folk som buar och skriker att man är värdelös, jag skulle i alla fall ha en klump i magen och ha svårt att prestera ett bra jobb. Nu kommer många att säga "- dom har ju satt sig i den situationen själva" och det kan jag väl i viss mån hålla med om, men det betyder ju inte att man som "bredvidstående" person har rätt att kränka andra människor, eller? Att lyfta åsikter och ge nyanserad kritik är däremot alltid bra.
Det är med tårar i ögonen jag skriver denna text, tårar därför att jag skulle vilja ge mycket mer av min energi till mitt älskade lag. Tårar, därför att jag vill försöka förmedla en kärlek som jag tror att många har svårt att förstå.
Jag kommer aldrig att vända mitt SSK ryggen, jag kommer att försvara "mina pojkar" vad som än händer. Det kanske inte är samma pojkar varje år men det är ändå "mina pojkar".
Jag kommer heller aldrig försöka folk att tänka som jag, kan bara hoppas att folk kan respektera mina åsikter och låta mig ha dom.
Jag vill börja med att klargöra, jag tänker INTE avgå. Jag tänker heller inte ta avstånd från laget/klubben/föreningen i mitt hjärta. Spelare, ledare, styrelse i SSK kommer och går men de människor som för tillfället tillhör "oss " får min villkorslösa kärlek.
Det betyder inte att jag accepterar eller ens tycker om allt jag sett på isen eller det som skett vid sidan av isen denna säsong. Men jag kommer aldrig att falla in i den kör av uttalanden såsom "spelarna vill bara ha sina feta löner" eller "dom pissar på oss fans med flit".Varje gång jag ser eller hör ett sånt uttalande dör en bit av mig, ja jag känner mig till och med personligen kränkt. Varför då kan man undra? Jo för tillskillnad vad många tror så finns det en människa bakom spelaren/ledaren/styrelsemedlem od. En människa som vill göra sitt jobb, som kom hit med intention att göra sitt bästa, en del kanske mer för sin egen skull än för klubben/föreningen. Men ändock så kom de hit för att de ville representera SSK. Det gör dom, i mina ögon, värda att få min SSKkärlek.
Det här med supporterkultur är också fascinerande, man måste liksom hata motståndare eller spelare som inte längre representerar den förening man håller på. Där faller jag nog långt utanför ramen men jag älskar inte mitt SSK mindre för det. Hur går det ihop? Inte alls säger många och det ger många rätt (tycker dom själva) att kalla mig/oss för saker som jag inte ens vill återge. Det värsta är när det kommer från folk som man trodde stod en nära.
Varje gång jag läser eller hör något personligt påhopp på spelare som baserar sig på deras agerande, så dör också något inom mig. För den som måste hantera det är människan inuti spelaren. Undrar om folk kan sätta sig in i hur det är att komma till sitt jobb och få höra folk som buar och skriker att man är värdelös, jag skulle i alla fall ha en klump i magen och ha svårt att prestera ett bra jobb. Nu kommer många att säga "- dom har ju satt sig i den situationen själva" och det kan jag väl i viss mån hålla med om, men det betyder ju inte att man som "bredvidstående" person har rätt att kränka andra människor, eller? Att lyfta åsikter och ge nyanserad kritik är däremot alltid bra.
Det är med tårar i ögonen jag skriver denna text, tårar därför att jag skulle vilja ge mycket mer av min energi till mitt älskade lag. Tårar, därför att jag vill försöka förmedla en kärlek som jag tror att många har svårt att förstå.
Jag kommer aldrig att vända mitt SSK ryggen, jag kommer att försvara "mina pojkar" vad som än händer. Det kanske inte är samma pojkar varje år men det är ändå "mina pojkar".
Jag kommer heller aldrig försöka folk att tänka som jag, kan bara hoppas att folk kan respektera mina åsikter och låta mig ha dom.
