Nu har vi kommit fram till helgen som är det egentliga målet för den här resan. Matcherna mot Sheffield Steelers i Sheffield. Att vi skulle ta oss dit var en självklarhet. När vi fick vetskap om matcherna så beställde vi tid för pass eftersom det inte varit något som behövts i det Sundbergska hemmet förut, då de tidigare resorna hållit sig inom Sverige. Frågan var bara hur vi skulle ta oss dit? Eftersom Björn vägrar flyga med mig sen jag vred hans finger ur led så blev det då istället detta äventyr, med tågluffning genom Europa.
Nåväl det har väl gått rätt skapligt hittills utan några större missöden(se del 1 och 2). Att sedan ta sig till England utan att ha beställt biljetter i förtid visade sig inte vara så lätt.
Att åka femfiligt på "fel" sida när det kommer bilar från fel sida och ska ut på motorvägen, phu säger jag bara. Nåja med 3 kartläsare i bilen så borde det ju kunna funka, eller inte!! Det gick ju skapligt ända till vi skulle svänga av mot Sheffield, då hamnade vi lite off skulle man väl kunna säga, fast å andra sidan hade vi ju inte fått se lite av Englands landsbygd annars.
Under tiden vi åkte så skulle jag se våran bokning till hotellet, eftersom jag hade blivit tvungen att ta bort en dag. Vi anlände ju till England en dag senare än beräknat. Jag hade börjat ana lite oråd redan på fredagskvällen när jag fick mail "hur var din inceckning på Sheffield Metropolitan" Jag hade ju som sagt bokat via en bokningssidan och varit in och gjort en ändring, jag var helt övertygad om att ändringen gått igenom. Under vår bilresa till Sheffield försökte jag komma i kontakt med hotellet via mail. Fick också ett svar att vi inte fanns inbokade dvs hela bokningen hade blivit avbokad, tydligen. Det följde nu 1 timme av panik innan vi var framme i Sheffield.
Framme vid hotellet började personalen leta efter min bokning på dagen innan, de hittade inte någon annulerad bokning heller, jag (bara jag) blev mer och mer desperat. Jag kunde ju bara visa upp den 3 dagars bokning jag hade och där stod det på svenska. Min engelska blev vid tillfället mer obefintlig än den varit förut. Nåväl det löste sig till slut med hjälp av alldeles förträfflig personal i receptionen som övertygade mig om att sådana här problem hade de fått lösa förut. Vi fick ett hotellrum på 8:e våningen "buisness class" och med fin utsikt över staden. Rummet verkade nyrenoverat och innehöll både fläkt, sparkling water och tofflor.
Nåväl en liten vandring i staden hann vi med, åt på första bästa ställe, som blev ett pizza hut, men det kändes ändå något exklusivare än de man ätit vid hemma i Sverige.Tillbaka till hotellet och vi beställde en taxi som skulle ta oss till arenan.
Det är nu äventyret börjar kan man säga. Vi beger oss upp till rummet för att hämta fotoutrustning mm.
När vi kliver in i hissen så går inte dörrarna igen utan det "hackar" liksom flera gånger. Till slut går dom igen och vi trycker på 3:an som är Per och Anettes våning och 8:an som är våran. När vi är nästan uppe på 3:an rycker hissen till och stannar, det står 3 på displayen så vi väntar på att dörrarna ska öppnas. Det gör dom inte istället hoppar hissen till och åker ner en bit.
Vi trycker på dörröppningsknappen, inget händer, vi (Björn) dutttrycker på nödsignalen så det plingar till några gånger. Hissen hoppar till och åker ner en bit till. Nu börjar paniken och jag tror på allvar att vi kommer att dö i hissen. Luften börjar också ta slut och temperaturen stiger.
Vi hittar till slut en telefon bakom en lucka och ringer till receptionen. Jag håller i luren och på en svengelska får jag fram att vi sitter fast i hissen. Jag avslutar i desperation samtalet "-hurry please hurry"(vilket i min värld betyder skynda på). Mina "kamrater" vill få det till att jag ropade på Harry, vilket gjorde att det tog lång tid innan någon kom till våran undsättning, de måste hitta en "Harry".
Vi hör sedan att det kommer folk utanför hissen (ah brandmän, tänker i alla fall hälften av oss).
Det slamras och pratas och SKRATTAS vilket gör mig något irriterad.
Sen kommer nästa skräckscenario i mitt huvud. "- När de öppnar dörrarna så vi ska klättra ut så kommer hissen att åka ner och jag blir avklippt på mitten"
Nåja efter 15 långa minuter så öppnas dörrarna vi är ca 3 cm från våningsplan 3, så jag först, kastar mig ut och sätter mig mot väggen, och pustar ut. Jag tror männen säger att vi kan ta den andra hissen, men nehej du inget mer hissåka för mig inte. Det är 125 trappsteg från receptionen upp till vårat våningsplan kan jag berätta. Där fick vi för att vi blev "uppgraderade".
Nåväl något försenade "gick" vi sen ner för att ta taxin. Kan ju inte påstå att det blev något lugnare nu, tror våran taxichaufför tog sitt körkort på Silverstone eller nån annan formel 1 bana i närheten. Jag blundade ett antal gånger. Tillbaka till hotellet tog vi spårvagn. Vi hängde på några andra SSK:are som hade koll på hur man gjorde.
Just själva matchen och det som hände runtomkring på lördagen hade jag inte så stor koll på då jag fortfarande var lite skakig.
Väl tillbaka till hotellet blev det en öl i baren och vi hann också med en pratstund med Jonas Westerling som också bodde där, för tillfället.
Söndagen bjöd på strålande solsken så efter frukost blev det lite promenerande och fotograferande i staden. Vi hittade också ett trevligt fik där vi tillbringade någon timma.
Dags att ge sig iväg till arenan igen, upp 125 trappsteg och ner igen, sedan tog vi spårvagnen. Vi hade hittat ett stort köpcenter inte så långt från arenan, det måste vi prova tänkte vi. Vi tog oss dit, skulle äta och shoppa. Tittade på klockan, oops det blir bara mat inte shopping.
Tillbaka en bit med spårvagn och en lite promenad till arenan. Idag kunde man ta in lite mer utav atmosfären och arrangemanget runtomkring. Kan väl ju konstatera att det var lite annorlunda än hemma. Här verkar showen och arrangemanget vara viktigare än själva spelet. Det var dock en väldigt gästvänlig stämning och vi blev alla väl mottagna.
Sista kvällen i Sheffield firade vi lugnt med varsin öl i baren. Måndag morgon var det tidig uppgång för att åka med Per och Anette till Dover för att ta färjan över till Calais.
Vi kom iväg som beräknat,meeen utefter vägen stötte vi på en hel del hinder och långa köer pga av trafikolyckor, som mest stod det nästan still i 45 minuter. Det var den marginal vi hade räknat med för att hinna med färjorna. Per och Anette skulle åka till Dunkirk och vi till Calais. Vi hann med minsta möjliga marginal checka in och på våra respektive färjor. Avslutningen i England blev fish and chips på båten och överresan en lugn och fin upplevelse i strålande solsken.
Ja sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en trevlig helg i England, mycket prat och skratt med nya och gamla vänner. Det hände väl en hel del grejer men citerar ett gammalt ordspråk
Nåväl det har väl gått rätt skapligt hittills utan några större missöden(se del 1 och 2). Att sedan ta sig till England utan att ha beställt biljetter i förtid visade sig inte vara så lätt.
På Englandsterminalen i Bryssel
Hotellet i Dunford
Nåja vi kom iväg sent fredagskväll och fram till Hotellet i Dunford. Sedan började den spännande resan till Sheffield. Vi hade förmånen att få åka bil med Per och Anette som hade väntat in oss Dunford.
Pusselstuvning i bilen
Under tiden vi åkte så skulle jag se våran bokning till hotellet, eftersom jag hade blivit tvungen att ta bort en dag. Vi anlände ju till England en dag senare än beräknat. Jag hade börjat ana lite oråd redan på fredagskvällen när jag fick mail "hur var din inceckning på Sheffield Metropolitan" Jag hade ju som sagt bokat via en bokningssidan och varit in och gjort en ändring, jag var helt övertygad om att ändringen gått igenom. Under vår bilresa till Sheffield försökte jag komma i kontakt med hotellet via mail. Fick också ett svar att vi inte fanns inbokade dvs hela bokningen hade blivit avbokad, tydligen. Det följde nu 1 timme av panik innan vi var framme i Sheffield.
Framme vid hotellet började personalen leta efter min bokning på dagen innan, de hittade inte någon annulerad bokning heller, jag (bara jag) blev mer och mer desperat. Jag kunde ju bara visa upp den 3 dagars bokning jag hade och där stod det på svenska. Min engelska blev vid tillfället mer obefintlig än den varit förut. Nåväl det löste sig till slut med hjälp av alldeles förträfflig personal i receptionen som övertygade mig om att sådana här problem hade de fått lösa förut. Vi fick ett hotellrum på 8:e våningen "buisness class" och med fin utsikt över staden. Rummet verkade nyrenoverat och innehöll både fläkt, sparkling water och tofflor.
Nåväl en liten vandring i staden hann vi med, åt på första bästa ställe, som blev ett pizza hut, men det kändes ändå något exklusivare än de man ätit vid hemma i Sverige.Tillbaka till hotellet och vi beställde en taxi som skulle ta oss till arenan.
Det är nu äventyret börjar kan man säga. Vi beger oss upp till rummet för att hämta fotoutrustning mm.
När vi kliver in i hissen så går inte dörrarna igen utan det "hackar" liksom flera gånger. Till slut går dom igen och vi trycker på 3:an som är Per och Anettes våning och 8:an som är våran. När vi är nästan uppe på 3:an rycker hissen till och stannar, det står 3 på displayen så vi väntar på att dörrarna ska öppnas. Det gör dom inte istället hoppar hissen till och åker ner en bit.
Vi trycker på dörröppningsknappen, inget händer, vi (Björn) dutttrycker på nödsignalen så det plingar till några gånger. Hissen hoppar till och åker ner en bit till. Nu börjar paniken och jag tror på allvar att vi kommer att dö i hissen. Luften börjar också ta slut och temperaturen stiger.
Vi hittar till slut en telefon bakom en lucka och ringer till receptionen. Jag håller i luren och på en svengelska får jag fram att vi sitter fast i hissen. Jag avslutar i desperation samtalet "-hurry please hurry"(vilket i min värld betyder skynda på). Mina "kamrater" vill få det till att jag ropade på Harry, vilket gjorde att det tog lång tid innan någon kom till våran undsättning, de måste hitta en "Harry".
Vi hör sedan att det kommer folk utanför hissen (ah brandmän, tänker i alla fall hälften av oss).
Det slamras och pratas och SKRATTAS vilket gör mig något irriterad.
Sen kommer nästa skräckscenario i mitt huvud. "- När de öppnar dörrarna så vi ska klättra ut så kommer hissen att åka ner och jag blir avklippt på mitten"
Nåja efter 15 långa minuter så öppnas dörrarna vi är ca 3 cm från våningsplan 3, så jag först, kastar mig ut och sätter mig mot väggen, och pustar ut. Jag tror männen säger att vi kan ta den andra hissen, men nehej du inget mer hissåka för mig inte. Det är 125 trappsteg från receptionen upp till vårat våningsplan kan jag berätta. Där fick vi för att vi blev "uppgraderade".
Nåväl något försenade "gick" vi sen ner för att ta taxin. Kan ju inte påstå att det blev något lugnare nu, tror våran taxichaufför tog sitt körkort på Silverstone eller nån annan formel 1 bana i närheten. Jag blundade ett antal gånger. Tillbaka till hotellet tog vi spårvagn. Vi hängde på några andra SSK:are som hade koll på hur man gjorde.
Just själva matchen och det som hände runtomkring på lördagen hade jag inte så stor koll på då jag fortfarande var lite skakig.
Väl tillbaka till hotellet blev det en öl i baren och vi hann också med en pratstund med Jonas Westerling som också bodde där, för tillfället.
Söndagen bjöd på strålande solsken så efter frukost blev det lite promenerande och fotograferande i staden. Vi hittade också ett trevligt fik där vi tillbringade någon timma.
Dags att ge sig iväg till arenan igen, upp 125 trappsteg och ner igen, sedan tog vi spårvagnen. Vi hade hittat ett stort köpcenter inte så långt från arenan, det måste vi prova tänkte vi. Vi tog oss dit, skulle äta och shoppa. Tittade på klockan, oops det blir bara mat inte shopping.
Tillbaka en bit med spårvagn och en lite promenad till arenan. Idag kunde man ta in lite mer utav atmosfären och arrangemanget runtomkring. Kan väl ju konstatera att det var lite annorlunda än hemma. Här verkar showen och arrangemanget vara viktigare än själva spelet. Det var dock en väldigt gästvänlig stämning och vi blev alla väl mottagna.
Sheffield Arena
Sista kvällen i Sheffield firade vi lugnt med varsin öl i baren. Måndag morgon var det tidig uppgång för att åka med Per och Anette till Dover för att ta färjan över till Calais.
Vi kom iväg som beräknat,meeen utefter vägen stötte vi på en hel del hinder och långa köer pga av trafikolyckor, som mest stod det nästan still i 45 minuter. Det var den marginal vi hade räknat med för att hinna med färjorna. Per och Anette skulle åka till Dunkirk och vi till Calais. Vi hann med minsta möjliga marginal checka in och på våra respektive färjor. Avslutningen i England blev fish and chips på båten och överresan en lugn och fin upplevelse i strålande solsken.
På båten
Calais
Piren i Calais
Hamninloppet
Här kommer lite mera bilder från söndagspromenaden i Sheffield
"Whats happen in Sheffield, stays in Sheffield", typ. 😊
To be continued
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar