Derby och match nr 200 Dif-SSK

Då är man på väg att bevittna något historiskt. Den 200:ande drabbningen mellan SSK och Djurgården. Nog för att jag är gammal men alla matcher dessa två lag emellan har jag inte fått uppleva. Men jag minns några drabbningar under min uppväxt, dels på Månskensrinken på 60-talet och dels i Scaniarinken.
Dagens möte förmörkas dock utav en del personers tilltag och brist på empati. Visst måste man få vara frustrerad och ledsen, men att placera gravljus framför spelaringången för att man tror att epoken SSK kommer att gå i graven, det är fruktansvärt osmakligt anser jag. Den här incidenten kommer tyvärr att spegla min syn på dagens resa. Känner också en oerhörd frustration och ledsamhet för att laget i mitt hjärta kämpar och krigar sist i tabellen. Men känner också en oerhörd empati för dessa spelare och ledare, som jag vet gör allt i sin makt för att vända detta. Det är nästan det som gör mest ont, att folk på fullt allvar tror att det här är en situation som laget/ledningen/styrelsen accepterar. Många skriker "-gör om, gör rätt" men när man då frågar "- Vad tycker du man ska göra då? " får man  ofta till svar "-det vet jag inte, det är inte min sak att lösa" och så kan det väl vara förstås, men jag är övertygad om, att om ledning/spelare/tränare visste exakt vad som var fel,hade man åtgärdat det för länge sen.I min värld så beskyddar och värnar man om det man älskar, håller om ryggen, ja kanske det. Man har kanske olika meningar och ger varandra kritik och kommer fram till gemensamma lösningar, men hånar och förnedrar, nää inte i min värld.

Nu är det ju mörkt nästan dygnet runt, men ser vi inte ljuset i tunneln? Ska det vända i dag?

Framme vid Hovet kommer vi samtidigt som supporterbussen och  ett gäng hoppfulla SSK:are, vi fortsätter, för idag är det jobb och pressläktare för oss. Vi får våra passerkort och letar oss fram till pressrummet och pressläktaren, där vi hamnar bredvid "idolen" Marie Hallman.

Det är tur att vi sitter här idag gör annars hade mina nerver och hals tagit mycket stryk, det är så himla spännande och till slut vinner SSK med 2-1. Ja hade jag suttit på läktaren hade jag varit medvetslös vid slutsignal, tur att man har något att fokusera på.Efter matchen träffar vi Robbans mamma som var minst lika nervös hon och precis som oss väldigt lättad.Vi ger oss ner under Hovet för presskonferens och intervjuer och som av en händelse är det Robban vi intervjuar.

Vi hade hört ryktas om att det skulle visas någon banderoll för att fortsätta på det redan inslagna "ljusspåret" och att visa sitt missnöje. Om det var syftet med banderollen känns det som (för deras skull) blev lite fel, eller kanske rätt, men det var nog inte syftet. För har man inte kul och trivs med sin tillvaro så gör man inget bra jobb, vare sig man är hockeyspelare, tandläkare eller busschaufför.

Åker hem med ett leende på läpparna gör ett stopp på BK i Järna vid 23 snåret , man blir hungrig av att vinna viktiga matcher.